Ett annat liv

En gång älskade en pojke mig. Jag älskade inte honom. Vi gjorde slut och jag åkte utomlands på den klassiska efter-gymnasiet-resan. Under hösten fick jag fina brev om livet hemma. Om resor och vänner som var kvar. Om tankar om framtiden, om den ankommande lumpen. Om hälsotillstånd, låg energi och huvudvärk. Vi hade det enda och sista telefonsamtalet den hösten 2 veckor innan jag skulle komma hem. Jag lovade att köpa en designer roll-on i tax-freen till honom. Vi skulle ses i mellandagarna.

2 veckor senare fanns han inte mer. Och länge efter den julen kunde jag inte tänka på annat än "tänk om". Tänk om det inte hänt. Tänk om någon fattat snabbare. Jag drömde omöjliga drömmar om återkomst.

Han var den första döda människa jag sett. Och döden var inte ett begrepp man slängde sig med när man just fyllt 20. Man hade inte ens tänkt tanken om man ville bli kremerad eller begravd i kista. Vilken musik man ville ha spelad på sin begravning. Man var odödlig då.

Så när jag såg honom ligga i kistan i kapellet med tända ljus omkring sig vände jag i dörren. Det var mer än jag kunde hantera. Döden var jobbig nog utan det visuella. Men hans vän tog mig i handen och vi gick in tillsammans. Hans vänner stog vid kistan och jag satt på en stol längre ner och betraktade dom.

J sa att han såg fridfull ut. Att det här bara var skalet. Inte M.

Jag fick en stund själv och när jag till slut tog kraft att gå fram kunde jag inte se det dom såg. Han var blek och insjunken och bandaget runt hans huvud täckte det som hade varit ett av hans finaste fysiska tillgångar. Ett tjockt brunt hår som låg precis rätt när man drog handen genom det. Det håret var nu avrakat innan dom opererade. Det dom kallade skalet var en del av det jag tyckt om. Han var fysiskt för mig och vi var fysiska tillsammans. Så det var inte bara något tomt. Han låg verkligen där.

Jag tror ögonen var halvöppna. Tomma mörka ögon. Själens spegen var i alla fall borta. Tog hans hand och den var kall. Jag smekte hans kind och la ner snäckan han gav mig på en av sommarens båtturer. Någon slags symbol för vår korta tid.

Sen gick jag ut i verkligheten igen. Det var dagen före julafton 1994 och livet som jag kände det var för alltid förändrat.