McMongo

Mina finaste somrar som vuxen har jag spenderat jobbandes på kollo. Tre somrar i rad. Fyllda av underbara människor, underbara mongos och underbara minnen.

Vissa tillfällen kan nog vara svåra för utomstående att förstå. Att man kan skratta när man berättar om någon dråplig historia där det ingått att torka avföring, hur man med glädje minns barnet som gav en de största blåmärkena man någonsin haft, hur man ler åt tanken när man i panik sprungit ner till bryggan i tron att en unge drunknat för att sen hitta denne i bastun, indränkt i bodylotion.

Så mycket förutfattade meningar om förståndshandikapp och autism som vändes på ända. Så mycket liv. Så mycket livsglädje. Så mycket kärlek.

Kollo är kärlek.

Så i lördags när två ungdomar med Downs kom och satte sig brevid mig på McD så fick jag cravings. Jag satt där med ett fånigt leende på läpparna och bara tog in deras diskussioner med varandra. Och längtade tillbaka till varma, underbara somrar med alla fina mongos.