Jag har en melankolisk ådra som jag gärna föder. Jag ser gärna framåt, men ofta ser jag tillbaka. Ibland kan det vara en trevlig egenskap, men för det mesta är den rätt irriterande. Därför försöker jag begränsa den till vissa komprimerade perioder där jag ändå måste sansa mig något.
Mest nostalgisk/melankolisk tillåter jag mig därför att bli när jag åker tåg. Då kommer tankar som för länge sedan blivit magasinerade upp och gör sig påminda igen. Då kan jag lätt ägna mig åt några timmars hederligt vältrande i gammal minnen, kärlek och heartache. Kan till och med se fram emot det.
Mina klassiska åka-tåg-och-fundera-på-livet-skivor är Everything but the girls: Amplified Heart (-94) och Walking Wounded (-96). De är så där lagom lågmälda och privata. Självklart finns det minnen med en pojke för länge sen och släng med en massa dansande till Missing på klubbar I London och glada studentdagar, Ja, då har du en nostalgiskt cocktail som heter duga.
Därför blev jag så lycklig när jag läste SvD fina dubbelintervju och det visade sig att Tracey Thorn just släppt en soloskiva, Out of the woods, i dagarna. Den första sen hon och maken och bandkollegan Ben Watts började skaffa bebisar och livet kom emellan.
Gillar första låtsläppet "It´s all true" skarpt, så det bådar gott och kanske kan jag äntligen skaffa mig lite nytt tågmusikmaterial...
Inlägg
1 kommentar:
EBTG är guld, inte visste jag att du gillade dem så mycket! Apropå Traceys skiva så är den helt ok, checka din msnmail senare i veckan. Kram och allt sånt där!
Skicka en kommentar