Morfar är kung.

Min morfar köpte min första konstbok till mig. Om Monét. Han köpte min första akvarell låda och de första bättre akvarellpappren. Han försedde mig med bra penslar.

När jag var liten förstod jag inte hans ironiska humor. Idag skrattar vi tillsammans över det mesta och kan le och bara kolla på varandra i samförstånd över något dråpligt.

När jag hoppade av högskolan för att gå konstkurser ifrågasatte han inte mitt val utan gladdes att jag inte valt den lätta vägen.

När jag varit på intervju på Forsbergs och bara ville komma bort från Stockholm för att jag trodde att det gått så dåligt skickade han pengar så jag kunde flyga upp till honom.

När jag någon dag senare fick samtalet att jag kommit in var han där när jag fick samtalet. Vi blev eftermiddagsfulla på champange.

När jag tog examen fick jag ett brev så packat med stolthet att jag började gråta mitt på gatan. Han kunde inte vara där för att se allt men jag visste att han var där i tanken.

Ofta skickar han brev med små målningar och skisser i, med tips om en utställning eller en hundring till en flaska vin. Ibland åker det med en vinettikett så att jag vet vad jag ska köpa.

Han pratar om passion och inlevelse och fantasi och han målar i starka färger. Även hans liv har varit starka färger och kontraster och jag älskar att höra honom prata om New York på 50-talet och London på 60-talet. Om när han skrev om konst och reste dit det hände.

Han har byggt och utsmyckat sitt eget hus från grunden. Numera är det vårt sommarhus. När ögonen fortfarande tillät sned han blomrankor i trä.

Jag älskar honom så att det gör ont. Att förlora min morfar är en tanke jag knappt kan tänka.