Röd linje goes bananas

I dag var en sån dag man var jäkligt nöjd med att bo i stan.

När röda linjen lägger ner precis i rusningstid och folk armbågar sig in i mindre panik i redan smockfulla vagnar i t-banan så står jag där med ett leende ändå. För jag vet att jag bara behöver ha min hand i den där äldre mannens skrev två stationer till medans många andra har en lång resa framför sig.

Kommer att tänka på en dokumentär om Tokyos tunnelbana och deras rusningstidsträngsel som jag såg för ett tag sen. Svenskar verkar förvänta sig någon slags personal space fast folk står och vill på. De kollar på dom som knuffas med sura miner som om man skulle be om ursäkt för att man vill hem. Tokyoborna däremot vek sig dubbla så att medresenärerna skulle kunna kliva på.

Kan inget annat än fnissa år fyllegubben som några utvalda har oturen att hamna nära. Han underhåller vagnen med limmerickar och muntra tillrop. Han har en otacksam publik.

Väl i korsningen hemma möts jag av en mindre armé av frustrerade människor som fyller ut hela gatan ett tjugotal meter runt busshållplatsen. Bilden får mig att börja skratta. Svenskar är inte bra på trängsel i kollektivtrafiken. Dom ser ut som en ilsken elefantjord redo att trampa ner något.

Jag lirkar mig försiktigt förbi klungan och smiter in i porten. Home sweet home.