Om man inte varit på auktion ute i byarna i Dalarna har man inte upplevt något.
Denna samling av delvis inavlade bönder och dårar som bjuder på allt bara för att de kan få en låda blandat skit för en tjuga är en syn för gudarna. Jag försöker dölja mitt hånflin varje gång klubban slår i bordet men misslyckas så klart katastrofalt i nio fall av tio.
Jag viskar förfärat cyniska kommentarer till syster om lobotomi och masspsykos när folk bjuder på "fyndlådor" med porslinstomtar utan huvud, fläckiga underlakan, knyppeldynor och köksklockor som uppenbarligen såg sina bästa dagar någon gång förra seklet.
Inkompetenta auktionsförättaren kan inte se skillnad på en duk och ett lakan och längst ner i salen står gangstergänget med inköpare från de mer kunniga antikaffärerna med sina stora pengarullar och bjuder på allt som en vettig människa vill ha och därför har vi ingen chans att fynda något nämdesevis av värde denna söndag.
Jag lämnar ändå byagården i Karlsbyheden med ett leende, för ibland överträffar verkligheten dikten och i allt sitt bonniga elände är det vackert att se när folk köper vad de vill och inte för att det är det senaste, mest designade eller dyraste.
Det kan till och med en formskadad lantis-turned-stattsing inse när mannen med urtvättade mysbrallor utan resår i midjan och slitna knän, midjeväska, brun kort skinnjacka och träskor ler stolt när han hämtar sin låda med rosa lampskärmar med frans.
One mans trash is another mans treasure liksom.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar