Här sitter jag och äter en gigantiskt kantarellmacka med en dumstrut på huvudet

Det finns en plats jag fruktar. Som jag mentalt måste förbereda mig för minst en dag innan jag ska till. Platsen är Hötorget. Denna högborg av fifflande torghandlare som fintar bort en snabbare än man hunnit säga "halva priset, bara för dig".

Men idag skulle det bli annorlunda. Idag hade jag bestämt mig. Hötorget. Kantareller. Till paj som ska ätas i helgen. Max 200 kr. Inte ett öre mer. Den här gången ska jag inte överumplas och bli påpracka mer än jag behöver. Nej. Den här gången är det annorlunda. 

10 minuter senare står jag där. Ännu en gång med mer än jag ville ha. Och över prisgränsen.

Så vad hände frågar ni er? Låt oss se tillbaka.

Misstagen började redan vid bankomaten. Jag tog ut 300. Trots att min maxgräns var lägre. Lägger 200 i fickan och den sista i väskan. Bättre så, tänker jag naivt.

Vid torget säger jag vad jag vill ha och snabbare än Lucky Luke börjar killen häva ner kantareller i påsen. Väl medveten om att han kommer lägga i mer än jag sagt säger jag bestämt - 2 kg. Inte mer. Han börjar jiddra om ännu billigare pris, och jag börjar tveka. Vela. Misstag två. Frientiskt gräver han nu bland svampen. En påse till. Jag tänker stopp. Men säger jag det? Icke. 

Han väger igen. Oj vilket pris. Vilket fynd för dig. Bara 300 kr. Va?! 300 säger jag. Men du sa ju 200 för allt. Men nej nej säger han konspiratoriskt och viskar (som om han inte vill att chefen ska höra...) Du får halva priset. 3 kg. Jäääätebilligt. Och här ser ni mig ta upp den sista hundralappen ur plånboken. Som en viljelös, menlös ursäkt till männisaka. Jag orkar ju inte tjaffsa. Det är ju ett bra pris...

Varför blir det alltid så här? Jag - en looser.