Misstänker att den mest kommer tilltala dom som var tonåringar på 90-talet... som undertecknad. Jag såg den i somras och fick känslo- och musikflashbacks utan dess like.
Den är två tredjedelar småkul buddymovie med Ben Kingsley som knarkande terapeut och tvivelaktig livscoach till tonårige Luke, och en tredjedel påminnelse om att det kan finnas något vackert i ett brustet hjärta. Det är såklart den sista tredjedelen som är mest dope...
Över ett whiggerromantiskt, 1994-nostalgiskt soundtrack och en massa New York-porriga bilder lär sig unge Luke att "I love you" inte bara är det amerikanska språkets vackraste mening utan också den mest skrämmande.
En fin liten tidsmaskin i den jämngrå uppgivenheten.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar