Stop this train

Utan att överdriva kan jag nog påstå att den här veckan varit den jobbigaste veckan i min arbetshistoria. Med en underbar torrhosta med sporadiska gröna sleminslag (om jag hade tur) som hållit mig vaken på nätterna, lätt feber som bara gett känslan av att vara aningen berusad och 12 timmars dagar på jobbet pga deadline på tisdag har min psykiska och fysiska balans skådat nya lows. 

I går kväll kändes det som om jag stod vid Hades portar. Varenda lite del av kroppen skrek efter vila. När jag satte nyckeln i ytterdörren var jag nära att börja gråta när låset krånglade 2 sekunder mer än nödvändigt. Och rena underkläder- och disksituationen ska vi inte ens börja på.

(och här skev jag en hattext som jag raderade om personer "högre upp" och hur sugit det kan vara att vara längst ner i kedjan och drabbas av deras orealistiska beslut och sedan tvingas bara utföra och jobba som galning under en kort period och göra ett mediokert, icke optimalt jobb och de säger när man påpekar detta, att "vi" får ta det sen...efteråt... Mheee?? "Vi" är ju för i helvete JAG. Och jag vill göra ett bra jobb NU! Inte fixa till efteråt när alla sett det halvklara jobbet och tycker att jag inte gjort ett bra jobb! Och självklart reflekterar det ju inte deras jobb utan bara mitt. Och då för man jobba som en idiot tydligen för jag vägrar att det ser ut som crap bara för att de tar dåliga beslut. Vilken jäkla martyr man är va? Fan vad jag hatar det. Men nu har jag skrivit texten igen så då får den väl vara kvar fast den osar frustration och negativitet som jag skulle låta bli spy ut mig. Oups.)

Och det är inte slut än och 50 % av jobbet är kvar. Känns. Sådär. Va.