På kollisionskurs

Jag och min pappa. På konstant kollisionskurs. Så olika. Det blir oftast fel och sällan rätt.

Och han vill väl och jag vill det med men ändå blir det fel.

Och jag vill inte att han ska känna sig som the bad guy varje gång, för att ha tre tjejer i familjen har nog inte varit så lätt. Jag försöker förstå honom men det är svårt.

Och alldeles nyss ringde han och försökte förklara på sitt sätt. Och jag började gråta till slut. Och gråt funkar inte. Så då blev det fel igen. Och jag älskar min pappa men han är svår. Och jag gråter när jag är arg. Så vi kan aldrig prata klart. Sen samlar jag ihop mig, byter samtalsämne och säger hejdå som om saken var utklarad. Undra var jag ärvt det draget? Superhälsosamt...

Skitkväll det här. Nu plockar jag fram glassen ur frysen.