När man skrapar lite på ytan

Det är konstigt hur sorg kan yttra sig. Idag har ju varit en rätt jobbig dag och på jobbet lipade jag flera gånger helt omotiverat när någon kom in på mitt rum och kollade läget. Till slut vet jag inte om jag tårade upp för att C åkt eller om det bara vällde över av andra känslor. Ibland när man är deppig över en sak så kommer massa annan skit upp och hakar sig fast och vill kännas med.

Det manifesterade sig tydligt när jag efter jobbet stannade till vid Hornstull och skulle gå förbi och hämta upp mina tavlor (som jag fick i julklapp) som en kille skulle rama om. Det har dragit ut rätt länge på tiden kan man säga. Först skulle det ta en vecka. Sen blev han sjuk, sen låg han efter, sen hade han inte hunnit och förra veckan ringde jag och då skulle han ha dem klara till lördagen. Det har idag gått en månad. Så idag när jag kom in förväntade jag mig så klart att dom va klara... Men icke då!! Han skyllde ifrån sig och sa att det var ju i morgon jag skulle komma in... I-D-I-O-T. Jag blev bara så förbannad. Tror han blev lite skrämd av min jagade blick så han lovade att han skulle komma förbi mig med dom i morgon, men kunde inte säga en tid... Som om jag skulle sitta inne och vänta på att han ska ringa. Hur som hellst så klev jag ut ur butiken utan tavlor och på busshållplatsen började jag grina för att jag var så arg...

Yes folks, jag började grina över tavlor.