True love på norrländska. Andra akten.

I andra akten sitter två livströtta människor i var sitt rum. Orkar inte ta hand om varandra eller sig själva. De ramlar ibland och gör sig illa. Vi rusar till hjälp. Ibland räddar hemtjänst dem. Ut och in på sjukhus. Nära sluten men lurar döden ännu en gång. En har tappat nästan all hörsel. En har den gråa starren lämnat i en dimma.

Livsgeisten falnar när de inte orkar laga mat längre. Gråa lådor med gegga som får mig att gråta fyller upp deras tidigare gröna kylskåp. Jag lagar önskematen när jag är där och de klappar mig på kinden. Så tacksamma att hjärtat brister. För lite hemlagad mat.

Mormor säger i telefon att hon är klar med att leva nu, det är inte roligt längre. Hon har så ont. Morfar förändras. Han är arg. Arg på allt. Förvirrad. Mormor sover dåligt av oro för morfar. Rädd för att han ska ramla igen på nätterna när han vandrar runt. Han pratar knappt med henne. Hon gråter och gråter men förstår att det är en del av sjukdomen. Spillror av de sprudlande, livliga och oändligt kärleksfulla personer de var.

Vi lägger ut sommarhuset för försäljning. Platsen de byggde tillsammans. Där min mamma växte upp. Där vi spenderat alla somrar sen jag föddes. De klarar sig inte själv där längre. En dag får de där i sommar. Mer orkar de inte. Mer orkar inte vi. Jag plockar den största buketten med prästkragar nere vid stranden för att mormor i alla fall ska få ha sommar i köket i stan och gråter för varje blomma. Säger adjö till varje liten vrå. Hur de känner, som vill men inte orkar säga adjö till sitt livsverk, orkar vi knappt ta in.

I höst pratas det om att de måste flytta till älderboende. Kanske inte ens tillsammans för att de har så olika vårdbehov. Efter 67 år. Vem berättar det för dem?

Morfar bär fortfarande ringen. Men jag vet inte om han minns den där dagen för tre år sedan.